Visst är det väl härligt med Friidrott, så befriande enkelt och konkret på nått sätt: Vem hoppar längst? Vem springer fortast? Vem kastar längst? Inga komplicerade domslut eller subjektiva bedömningar. Man kan heller inte ha tur i friidrott på samma sätt som i andra sporter. Många kan slå en strike i bowling eller en hole in one i golf, men att snubbla in under 10sek på 100m är inget man kan göra på ren tur direkt.

Jag har tävlat i friidrottens flesta grenar när jag var mindre och även på ”högre” nivå på 100m. Det är minst sagt enorm skillnad mellan grenarna, Kulstötning vs Marathon är i princip så långt ifrån varandra man kan komma vad det gäller krav på muskelfibersammansättning och kroppskonstitution. Det är även vitt skilda krav på personlighet verkar det som, då jag hoppat runt mellan olika grenar på amatörnivå har jag sett detta med egna ögon. Så ni som har barn som vill börja friidrotta eller funderar på en egen karriär kan ha nytta av denna snabbguide till grenarna.

Kastarna: Mina klara favoriter, de har en sällan skådad gemenskap och gemytlig stämmning sins emellan. Vet inte vad det beror på, kanske det är för att ingen förväntar sig att bli miljonärer på sin sport som en sprinter skulle kunna bli. Kan också ha att göra med att kastare inte förvägrar sig något i form av mat och godsaker, medan deltagare i de andra grenarna måste ligga på en konstant låg kroppsfettsnivå med ett sämre humör som följd.

Långdistans: Långdistans löpare är förbundna genom det dom kallar för ”runners high”, vilket är en lyrisk känsla som uppkommer när kroppen frigör kroppsegna opiater för att lindra smärtan av att springa långt. Detta ger långlöpare en stark ”vi och dom” mentalitet. Av denna anledning beblandar sig långlöpare inte gärna med de andra friidrottarna.

Längdhopp och jakten på den fördömda plankan. Målet är att ta ett exakt antal steg med en exakt steglängd för att därigenom göra en perfekt plankträff. Problemet är att den perfekta plankträffen måste överkomma den så kallade butterfly effekten, ett kaos-teoretiskt fenomen som gör att minimala skillnader i steglängd fortplantar sig med varje steg och gör en stor skillnad vid upphoppet. En skillnad på endast 2mm per steg ger efter 50 steg en skillnad på 10cm, att hoppa längd är således mycket frustrerande, vilket leder till ett väldigt introvert beteende under träning och tävling.

3000m Hinder: Vid något tillfälle bestämde någon att det var tråkigt att titta på när folk bara springer runt-runt, så man bestämde sig för att stätta hinder i vägen. Det är inte frågan om några häckar som viker sig när man slår i dom, nej det är solida trästockar med vassa kanter som är lika flexibla som en betongsugga. Till råga på allt kan man efter att ha fått smalbenet avskavt få ta ett bad i vattengraven. Ge dom inte den skadeglädjen utan välj en annan gren.

3-steg: Är ett av de säkraste sätten att skada sig. I ungdoms- och veterantävlingar där idrottarna ofta tävlar i flera grenar lägger man av denna anledning alltid 3-steget sist, då det blir ett för stort manntapp till övriga grenar annars.

Spjutkastning är egentligen inte en kastgren, snarare handlar det om vems armbåge och axel som håller längst.

Gång: Att tävla i vem som går snabbast går emot hela definitionen av att gå. Det är vårt absolut långsammaste transportsätt och hela poängen med det är att det är lätt och långsamt. För att kunna tävla i det har man hittat på en egen definition av att gå: nämligen att en fot alltid måste ha markkontakt sammtidigt som du försöker ta dig framåt så fort som möjligt. Detta ger upphov till ett mycket komiskt rörelsemönster till stort nöje för åskådarna i 10min.

Sprint: Friidrottens F1, enligt de som håller på med sprint så är det den ända riktiga grenen. Den har också överlägset mest prestige. Om du tänker börja med sprint så bör du veta redan från början att det gäller att slappna av när du uppnått maxhastighet, det går inte att spänna sig och springa fort. Tänk på detta nästa gång du springer till bussen också. Sprint är också ett lotteri om dina hamstrings som antingen håller en hel kariär eller inte gör det.

Medeldistans: 400-800m är utan tvekan de mest obekväma grenarna. De enorma mängder mjölksyra som genereras bränner i hela kroppen och får dina ben att kännas som påsar med varmvatten. Detta självplågeri kan dock lindra övriga problem i livet och lämpar sig utmärkt för dig som vill glömma resten av verkligheten när du tränar.

10-Kamp: grattis du kommer att vara en av de mest vältränade idrottsmännen alla kategorier, men det är också ett heltidsjobb utan lön de första 8 åren.